SUBSTANTIIVI, deklinaatiot

Substantiiveillä on omat taivutusryhmänsä ja niiden deklinaatio määräytyy monikon epmääräisestä muodosta.
två flickor, två pojkar, två gardiner, två barn,
två gående , två lärare,
två ställen
I : -OR
II: -AR
III: -ER
IV: =
V: en, ett

DEKLINATION av SVENSKA SUBSTANTIV

Svenska substantiv kan delas in i olika grupper.
Dessa bygger på ordens böjning och kallas deklinationer.
Indelningen bygger på vilken ändelse varje substantiv får i plural.
Svenskan har fem deklinationer (eller sex, beroende på hur man räknar).

Utanför den här indelningen hamnar några substantiv som lånats från andra språk och behållit sin ursprungliga böjning, t.ex. faktum-fakta.

De fem deklinationernas ändelser:

1 -or (näsor, rosor, gator, flickor, sidor)

en näsa, näsan, näsor, näsorna; en ros, rosen, rosor, rosorna; en gata, gatan, gator, gatorna; en flicka, flickan, flickor, flickorna; en sida, sidan, sidor, sidorna; en kvinna, kvinnan, kvinnor, kvinnorna;


2 -ar (läppar, ryggar, magar, nackar, armar, hälar, måsar, båtar, pojkar);

en läpp, läppen, läppar, läpparna; en rygg, ryggen, ryggar, ryggarna; en mage, magen, magar, magarna; en nacke, nacken, nackar, nackarna, en arm, armen, armar, armarna; en häl, hälen, hälar, hälarna; en mås, måsen, måsar, måsarna; en båt, båten, båtar, båtarna; en pojke, pojken, pojkar, pojkarna; en buss, bussen, bussar, bussarna


3 -er, -r (kinder, tänder; saker, familjer, män/männernapräster; händer, fötter, kor, skor, tår)

en kind, kinden, kinder, kinderna; en tanden, tänder, tänderna; en sak, saken, saker, sakerna; en familj, familjen, familjer, familjerna; en man, mannen män eller männer, männerna; en präst, prästen, präster, prästerna; en hand, handen, händer, händerna; en fot, foten, fötter, fötterna , en kläd, kläden, kläder, kläderna; en ko, kon, kor, korna; en tå, tån, tår, tårna.


4 -n (ansikten, diken, fågelbon, spön, knän; ögon, öron )

ett ansikte, ansiktet, ansikten, ansiktena;; ett dike, diket, diken dikena; ett fågelbå, fågelboet, fågelbon, fågelbona; ett spö, spöet, spön, spöna; ett knä, knä(e)t, knän, knäna ; ett öga, ögat, ögon, ögonen; ett öra, örat, öron, öronen.

5 (ingen ändelse, =) (hår, bord, barn, löv, hus, tåg, lärare, handelsresande)

ett hår, håret, hår, håren; ett bord, bordet, bord, borden; ett barn, barnet, barn, barnen, ett löv, löve, löv, löven; ett hus, huset, hus, husen; ett tåg, tåget, tåg, tågen

en lärare, läraren, lärare, lärarna, en handelsresande, handlesresande, handelsresande, handelsresandena

DEKLINATION av SVENSK ADJEKTIV

Termen deklination används också om böjning av adjektiv.

Det rör sig då för svenskans del INTE om en indelning av själva adjektiven i grupper utan om vilka serier av ändelser de får under PÅVERKAN av GENUS ( en eller ett ?, NUMERUS ( ental eller flertal ?) och BESTÄMDHET( bestämd eller obestämd ?) hos de substantiv de står som bestämning till:

en grön bil,
ett grönt äpple,
gröna bilar/äpplen,
den gröna bilen,
det gröna äpplet,
de gröna bilarna/äpplena.

Att adjektiven rättar sig efter substantiven de hör ihop med är ett exempel på kongruens.