Formulering av meningar

ENKLA, KORTA MENINGAR

Det enklaste sätt att framställa två eller flera satser, som står i samband med varandra, är att skriva dem i olika meningar utan något binde-eller fogeord och låta läsarna själv tänka sig sambandet.

Ex: Det är helgdag. En stor del av affärerna är stängda.

Det är klart, att affärernas stängning står i ett visst tankesammanhang med att det är helgdag, och var och en som hör dessa meningar eller der dem skrivna eller tryckta, förstår detta sammanhang. Man har vunnit sitt ändamål att göra sig fullständigt förstådd och detta är i alla språk huvudsaken.
För nybörjaren är detta sätt att använda flera korta meningar, som var och en bildar ett avslutat helt, värt all uppmärksamhet.

Skrivsättet med många, korta meningar i stället för få, längre satskombinationer ger ett livligt och lättbegripligt uttryck. Livliga eller upprörda människor alltid uttrycker sig i korta meningar.

Många goda författare uttrycker sig på detta sätt: korta meningar med få bisatser.

Men med åren som går blir sådan stil enformig och hackig. När man lär mer, kan man försöka skriva litet längre meningar. Men kom ihåg: aldrig så långa meningar, att de blir invecklade och svårfattliga.

Till exempel till en ny invandrare och asylsökare som har kämpat med språket och har lärt sig att skapa enkla förstådda meningar, skulle man inte skicka sådana myndighetsbeslut som innehåller flera kluster av satser med många huvudsatser och även bisatser av flertal ordningar, alltså i en sammansatt satsfogning. Sådan sats är redan för längden skull omöjligt att förstå av en utlänning.

Efter ett långt kapitel av sammansatta satsfogningar kan hon enbart fråga:
Är detta nu avslag till ansökan eller tvärtom har man nu fått uppehållstillstånd.
men att ändra pappret till röd eller resp. grön färg skulle inte vara väldigt bra heller.

VAD betyder en sammansatt satsfogning?
Ex. från året 1945 svenska: Det finns bisatser i första , andra, tredje, fjärde, femte och t o m sjätte ordning i den följande satsen.

"Jag sade honom, att om han ville lyda mitt råd, det bästa vore, att han öppet och ärligt tillstode sin förseelse, i vilket fall han kunde vänta överseende, vilket däremot icke vore möjligt, om han tege och låtsade om ingenting, såsom han tidigare gjort. "(Hermods korrespondenskurs, 1945)